Jag har blivit erbjuden att laga mat på ett läger för tonårstjejer om några veckor. Lägret hjälper unga tjejer till en frizon i några dagar och är späckat med övningar, meditation mm som är tänkt att stärka deras självkänsla och fylla dem med kunskap hur de behandlar sig själva på snällaste sätt. Åh vad underbart och det bästa i hela kråksången är att jag ställer upp ideellt och det är en fantastisk känsla!

Tack tack tack för chansen! NAMASTE

Så trött jag är efter all energi som gick ur mig igår när jag verkligen förstod att jag tillhör den skaran som är högkänslig och kanske dessutom den lilla skaran som är ytterst känslig. Åh ännu en sak jag kan skriva till mitt personlighets-cv. För att summera:

Köldallergisk

Värmeallergisk

Högkänslig

Hjärntrött

Atopiker med stundtals extremt eksem

Varje gång jag upptäcker något nytt blir måste ännu en acceptans komma till och det tar energi. Det gör inget egentligen utan det är bara något som ska gås igenom för att lättare förstå mig själv. Nu kan jag förvisso förstå varför jag reagerade som barn, varför jag har så lätt att läsa av människors känsloläge långt innan de öppnat munnen och varför det stör mig så sjukt mycket emellanåt att ha det uppställt hemma.

Men idag är jag en trött själ som dessutom har lite av hoppet på att jag kan vara gravid för kroppen beter sig lite annorlunda. Åh vilken dröm det hade varit!

I allt som gör mig till den jag är har jag så galet mycket att vara tacksam för. Jag är tacksam för allt jag vet och alla val jag gör, jag är glad för allt och alla som rean finns i mitt liv och jag är glad för alla mina överkänsliga egenskaper som ger mig ett extremt rikt liv <3

Over and out!

Jag är en högkänslig människa, något jag har länge lagt märke till, men först nu läst lite mer om. Denna tösen skriver som om det är mina egna ord http://mymindfulnesslife.blogspot.se/p/hogkanslig-person.html och det känns fantastiskt att känna sig unik men att veta att andra känner precis likadant.

Åh vilken lättnad och lycka!

Jag har länge velat skriva en bok. Inte för att få cred eller uppmärksammas på något sätt utan enbart för att få ner mina tankar och att skriva har alltid varit en viktig del av mitt liv.

Det kvittar vilken gammal låda eller flyttbox jag öppnar så finns det massor av skrivböcker, vissa fulla av ord och vissa helt tomma. Jag vill så gärna skriva något bestående, ännu ett projekt jag kan ha hemifrån och arbeta på över tid utan stress.

Mitt i min krativa livsprocess så är detta en sak som kommer starkt till mig. Jag ser med glädje fram emot framtiden för bara den vet hur det kommer att bli!

Jag tar en kurs på högskolan som är helt på distans och har inte ens fått kurslitteraturen då jag kom in så sent som reserv. Dock öppnade en av deltesten igår och jag tänkte "what the heck, varför inte testa att ta det". Det finns nämligen chans att göra testet oändligt många gånger till söndag.

Resultat 9/10 och därmed godkänt. Och här har jag stirrat över boken jag ännu inte har... Blir så trött på mig själv.

Det fina i denna kråksången är att jag är så överlycklig över mina 9 poäng och att de inte är full pott. Det är ett enormt steg i rätt riktning för mig, att inte sträva efter perfektion utan att vara nöjd med strax under. Hade det varit för bara ett litet tag sedan så hade jag gjort om testet och siktat på 10 poäng.

Nu känner jag mig barnsligt glad och tacksam för 9 av 10 och därmed godkänt och kan i lugn och ro läsa boken och fokusera på nästa uppgift. Jippi vad roligt det är att lära sig nytt!

Jag har precis insett att jag varit stressmissbrukare! Om jag rannsakar mig själv så har jag varit det sen jag var liten, långt upp i tonåren som kulminerade i en kraftig utmattningsdepression när jag var 31 år.

Jag har alltid gått fort, rört mig i hög hastighet och blivit irriterad på alla som var i vägen för mig. Jag kunde absolut inte cykla sakta, det stressade mig och hellre kom jag fram till mitt mål svettig och stressad. Jag visste inte då att det var att missbruka stress!

I gymnasiet tog jag alltid sista möjliga bussen till skolan och var sedan utom mig av oro för att komma försent när bussen nästan varje dag alltid försenades på grund av trafiken. Åh jag kan känna paniken inom mig när jag inser att jag inte hinner i tid. Jag är lärd under hårda förhållande att man alltid kommer i tid och det krockade ju fullständigt med mina behov av kickar av stresshormonet kortisol. Fan vad ledsen jag blir! Jag var en slav under min egen uppfostran!

I vuxen ålder växte egot till enorma proportioner och krävde inte bara kickar som stressen gav utan även att jag hela tiden skulle lyckas bra och vara i framkant. Jag skulle vara bäst i skolan även om jag satt och grät över böckerna. Samtidigt tränade jag hårt hårt hårt varje dag. Träningen blev destruktiv, som så mycket annat i mitt liv, och jag kunde inte heller balansera träning - sömn - mat - återhämtning. Allt jag gjorde dränerade mig fullständigt.

När jag sedan startade flertalet verksamheter under bara några år sa det till slut stopp. En dag ville jag bara inte längre och jag kände en sån stark känsla av lättnad när jag tänkte att jag ville frontalkrocka med en lastbil för att slippa allt.

Jag ville egentligen inte dö men jag orkade inte längre leva, jag orkade inte längre vara jag. Det handlade bara om mig och det fanns inga tankar på nära och kära, jag ville bara slippa allt!

När jag sen kom tillbaka i tanken så blev jag såklart rädd och sökte hjälp redan samma dag! Det fantastiska med mig är att jag inte finner prestige i sådant utan kom till läkare dagen efter och psykolog inom en vecka tack vare en privat sjukvårdsförsäkring jag tecknat strax innan (Ibland finns det en gud trots allt).

Det är en lång väg tillbaka. Nu till sommaren är det fem år sedan det hände och jag har bara precis börjat min riktiga återhämtning och vägen mot att verkligen välja det som är bra för mig (varje dag) och direkt tacka nej till det som är dåligt.

Observera att jag direkt efter min kollaps började att ändra mitt beteende och eftersom det sträcker sig tillbaka till det att jag var liten och allt jag lärt mig så tar det tid. Till exempel slutade jag med att ta på mig bältet och starta bilen samtidigt och att alltid sova på beslut innan jag bestämmer mig. Jag ger mig själv tid och låter saker ta tid. Jag uppmärksammar mig på de minsta saker i vardagen och försöker att välja glädje. Det är bland annat inte längre så viktigt att saker ska gå fort.

Det tar tid att förstå sig själv och efter att ha levt hela livet i tron om att jag är någon annan så får jag helt enkelt ge mig själv tid! Idag är jag så oerhört glad över att vara jag, jag älskar mig! Jag är också glad över att jag kollapsade för nu har jag chansen att leva som jag och inte som någon annan.

Det är lurigt det där med vad stressen gör med oss för vi lyssnar inte på kroppen utan drivs av vårt ego och uppfattningen om vad vi tror om oss själva, framförallt i relation med andra. Andra kan vara familjemedlemmar, arbetskamrater eller vänner. Har vi bestämt oss för att ha en viss personlighet så har vi det. Har vi bestämt oss för att lyckas med vårt arbete även om vi får andra att må dåligt på vägen så lyckas vi med vårt arbete. Vad vi än bestämmer oss för lyckas vi med, i hopp om att någon beundrar det vi åstadkommer. Tyvärr drivs vi inte av kärleken till oss själva utan till vad som förväntas av oss.

Även nu när jag skriver detta så kan mitt ego jubla över vissa meningar som mitt ego tycker är bra skrivet. Mitt ego klappar sig själv på axeln och hävdar sin storhet. Men jag är medveten om mitt ego och uppmärksammar det utan att ge det en klapp på axeln. Jag är inte mitt ego!

Hur ska vi kunna lyssna på kroppen när vi inte har en aning om vilka signaler den sänder ut. Skolan lär inte ut att lita på magkänslan, hur det känns i kroppen när stresshormon utsöndras under en längre period negativ stress och vi får aldrig lära oss om sunda relationer. Vi försvinner i mätbara resultat. Skolan utgår från att stöpa alla i samma form och inte från att varje individ är unik med olika förutsättningar. Tänk om vi hade gett barn chansen att vara unika och få lov att berätta varje dag hur de mår och känner. Tänk om fler hade tagit sig tid att lyssna!

Jag har inga barn, antagligen på grund av stress, men hoppas att min kropp snart är ett bra bo för en liten bebis att växa och må bra i. Det är smärtsamt att inse att jag har gjort mig själv barnlös. Så många tårar... Hur ska en bebis kunna bo i min kropp när jag själv inte ville vara i den?

Nu är jag trött och utmattad, orden som formats ovan har tagit min energi men de är nödvändiga. Jag ska meditera nu och ikväll ska jag på Satsang. Satsang är (rätta mig om jag har fel) en sorts föreläsning om meditation och ikväll är ämnet EGOT och hur man blir mer uppmärksam på det. Jag vill verkligen dit! :)

Det finns inte så mycket information om stressberoende/missbruk men det som fick upp mina ögon för det var http://www.mindbodygreen.com/0-9527/10-signs-you-have-way-too-much-cortisol.html

Även denna länken är bra http://www.mindbodygreen.com/0-16840/5-signs-youre-addicted-to-stress.html

http://www.wellnessguide.se/Nyheter/kan-man-vara-stressberoende

http://www.ehdin.com/?id=1032

http://www.expressen.se/halsoliv/sa-vet-du-om-du-ar-en-stressmissbrukare/

Detta är positivt http://www.mindbodygreen.com/0-16805/10-things-to-remember-if-you-want-to-make-lasting-positive-change.html?utm_campaign=recommendation&utm_medium=interfeaturetop&utm_source=feature

Jag tackar mig själv för att jag orkade skriva detta! Namaste

  Det lilla i livet

Lyckan att vakna efter en lååååång kväll med sjukt balla vänner, god mat och najs sömn. Tack tack tack! 

Idag har vi skrotat runt hemma och ska snart bjuda mamma på hemlagad pizza 🍕 Jag har även gjort en glutenfri botten på blomkål, ägg och ost. Kommer att bli sjukt gott!!!

Att leva utan förväntningar ger så oerhört mycket. Förr har jag alltid längtat till inbokade grejor och byggt upp förväntningar som aldrig blir som man tror. Jag blir ju alltid besviken och så har det varit livet igenom. 

Nu däremot när jag inte tänker (och bestämmer hur det kommer att bli) så upplever jag att jag är mycket mer i nuet och det är skönt. Det slog mig bara precis nu så det ska jag absolut fortsätta med! 

Ha en ljuvlig kväll för det ska jag fanimaj ha!!

Idag fick jag en chans att rent konkret följa min dröm. Jag blev kallad till en spontanansökan och efter att ha hört vad arbetet innebar så hade jag chans att överväga och tacka nej. Det ligger inte i linje med hur jag vill att min framtid ska se ut och det hade dessutom inte fungerat med min hjärntrötthet.

Känslan efter att ha tackat nej är fantastiskt. För i den känslan ligger att jag tackar JA till mig själv och det jag mår bra av, inte bara det som funkar här och nu utan hur jag vill leva längre fram. Det är både underbart och tröttsamt att lägga energi på det. Jag var väldigt trött i eftermiddag och mediterade precis för att plocka in mig själv igen och finna ro i mitt beslut.

På Malin Berghagens blogg idag gästbloggar idag Sofia Einerot. Hon skriver om att följa sin dröm och jag vill citera ett stycke som träffade lite extra och som bekräftar ungefär hur jag känner gentemot tid:

"Min erfarenhet med att våga följa sina drömmar är att låta dom gro. Tillåt dig att fantisera och drömma dig bort, låt din kropp få känna. Längta. Tro. Tappa inte hoppet för att det inte går i den snabba takt du vill att det ska gå i, lita på att det kommer när det är dags." Sofia Einerot http://blogg.amelia.se/malinberghagen/

Nu ska jag lägga mig på soffan och snarka lite innan vi ska på middag hos vänner ikväll. Jag är så tacksam att vi blir bjudna och ska gå dit helt utan förväntningar och med ett helt öppet sinne. Namaste!