Idag vaknade jag med ett enormt behov av att skriva. Äntligen!!! Som jag längtat efter känslan tillbaka till tangentbordet. Det är en enormt skön känsla att hitta tillbaka till mig själv.

Jag såg en bild på instagram, en bild på en strand med en ung människa på. Det såg så skönt ut där han gick och blickade ut över havet. Frihet var det jag kände! Jag vill springa naken på stranden och känna mig som ett barn igen. Springa, leka och bada utan något på min kropp. Jag vill njuta av det livet har att erbjuda och inte tänka på något mer än det som händer precis just nu.

Tänk att springa längs gången med all kraft jag har, med sand mellan tårna som stänker åt sidorna och kasta mig i vattnet när jag når djupt nog. Jag vill dyka och stå på händer på havets botten, jag vill låtsas att jag är en delfin och simma tills andan tar slut. Jag vill känna fullständig frihet och jag vill känna mig vacker utan kläder. Jag är fri och jag är vacker!!!

Barnet i min mage växer och för varje dag blir hon större. För varje dag som går närmar vi oss vårt möte. Jag längtar och fantiserar om vem hon är som växer inom mig, hur hon ser ut och vilken personlighet hon har. Det är sådant jag inte kan göra än att vänta på att få reda på och även om jag vill ha henne i mina armar idag så vill jag att hon ska stanna i magen så länge som möjligt.

Tills vi ses kan jag göra mitt bästa för att förstå mig själv och tänka på vem jag vill bara som hennes mamma, förebild och närmaste vapendragare hennes första tid i livet. Hur vill jag må för att kunna vara den bästa jag någonsin kan vara. Om jag inte mår bra och känner mig begränsad så kommer jag inte att vara den jag vill vara, jag vet hur jag fungerar. Så det finns inga ursäkter, jag har ett ansvar att vara den bästa jag kan vara. Och såklart menar jag mentalt i balans med framtida projekt som håller mig positiv och glad.

Jag och min sambo har stått stilla länge med vårt projekt men äntligen kommit igång igen Det går sakta men det går nog faktiskt i precis rätt takt som är tänkt det ska gå i. Min bok korras av mig just nu och jag har bra disciplin så det går verkligen framåt. Innan bebisen kommer ska den vara klar och redo att skickas iväg. Det är en konstig känsla att läsa mina egna ord och ibland undrar jag för vem jag skriver. För jag behöver påminnas om dem för jag glömmer också och tar på mig offerkoftan lite för ofta. Vi får se om jag enbart skrivit för mig själv eller om andra också vill läsa :)

Obs. Alla bilder är lånade.