Idag vaknade jag med ett enormt behov av att skriva. Äntligen!!! Som jag längtat efter känslan tillbaka till tangentbordet. Det är en enormt skön känsla att hitta tillbaka till mig själv.

Jag såg en bild på instagram, en bild på en strand med en ung människa på. Det såg så skönt ut där han gick och blickade ut över havet. Frihet var det jag kände! Jag vill springa naken på stranden och känna mig som ett barn igen. Springa, leka och bada utan något på min kropp. Jag vill njuta av det livet har att erbjuda och inte tänka på något mer än det som händer precis just nu.

Tänk att springa längs gången med all kraft jag har, med sand mellan tårna som stänker åt sidorna och kasta mig i vattnet när jag når djupt nog. Jag vill dyka och stå på händer på havets botten, jag vill låtsas att jag är en delfin och simma tills andan tar slut. Jag vill känna fullständig frihet och jag vill känna mig vacker utan kläder. Jag är fri och jag är vacker!!!

Barnet i min mage växer och för varje dag blir hon större. För varje dag som går närmar vi oss vårt möte. Jag längtar och fantiserar om vem hon är som växer inom mig, hur hon ser ut och vilken personlighet hon har. Det är sådant jag inte kan göra än att vänta på att få reda på och även om jag vill ha henne i mina armar idag så vill jag att hon ska stanna i magen så länge som möjligt.

Tills vi ses kan jag göra mitt bästa för att förstå mig själv och tänka på vem jag vill bara som hennes mamma, förebild och närmaste vapendragare hennes första tid i livet. Hur vill jag må för att kunna vara den bästa jag någonsin kan vara. Om jag inte mår bra och känner mig begränsad så kommer jag inte att vara den jag vill vara, jag vet hur jag fungerar. Så det finns inga ursäkter, jag har ett ansvar att vara den bästa jag kan vara. Och såklart menar jag mentalt i balans med framtida projekt som håller mig positiv och glad.

Jag och min sambo har stått stilla länge med vårt projekt men äntligen kommit igång igen Det går sakta men det går nog faktiskt i precis rätt takt som är tänkt det ska gå i. Min bok korras av mig just nu och jag har bra disciplin så det går verkligen framåt. Innan bebisen kommer ska den vara klar och redo att skickas iväg. Det är en konstig känsla att läsa mina egna ord och ibland undrar jag för vem jag skriver. För jag behöver påminnas om dem för jag glömmer också och tar på mig offerkoftan lite för ofta. Vi får se om jag enbart skrivit för mig själv eller om andra också vill läsa :)

Obs. Alla bilder är lånade.

Jisses vad tiden går!

För min chans till mammapeng så har jag hoppat på ett jobb som upptar 60% av min arbetstid men 100% av min energi och det gör att jag tappar mina ord och lusten till att skriva. Det var längesedan jag var upptaget med ett arbete på detta sättet och det gör det svårare att hitta balansen i det.

Men jag vet innerst inne vad jag verkligen vill och behöver och nu när tankarna inte längre far till bebisen i magen var femte sekund så har jag tankar till annat. För varje dag som går så kommer jag närmare det jag verkligen mår bra av, jag har ju redan gjort det och vill bara komma tillbaka till det. Det har varit lite ångestfyllt men jag försöker att se det på ett annat sätt och ta lärdom av det. 

Istället för att hålla fast vid känslorna av att jag inte mediterar, yogar eller skriver något särskilt längre så tänker jag att detta behöver jag uppleva för att förstå dem jag skriver till. Om jag enbart har en massa tid att spendera på enbart positiva saker så kommer jag aldrig att kunna nå dem som stressar i vardagen med att få ihop jobb, familj och allt annat där emellan. Det är nyttigt för mig och jag tar det till mig!

Men som jag skrivit förut så kommer jag tillbaka för jag kan inte stanna i det jag inte vill ha. Äntligen har jag chans att styra min tid själv och då väljer jag att vara ledig onsdagar om jag haft energi att arbete måndag och tisdag. Det ger mig en skön chans att mysa ner mig i soffan hela morgonen, meditera, skriva skriva skriva eller träffa vänner om det är det jag vill. Vissa lediga dagar gör jag ingenting alls, bara skrotar runt!

Faktum är att dagarna som en blöt fläck är färre och färre och det känns helt underbart att vara igång. Nyckeln till det är att 1. Jag behöver aldrig ställa klockan på morgonen 2. Jag kan planera min tid själv och utgå från min dagsform

Friheten att spendera min tid själv är verkligen förunnat även om jag skapat det själv. Jag är medveten om att det kan ändras och att jag kan kastas tillbaka till ett annat scenario imorgon om saker jag inte kan påverka förändras. Men jag njuter och säger tack varje dag.

Nu är det dags att korra boken, jippi!!!

Puss på er alla

Godmorgon!

I morse när jag kom ner och satte mig i soffan med en kopp kaffe, redo för nyhetsmorgon så ville inte tv'n alls. Det fanns ingen signal förutom på svt1. Tillslut försvann även den och jag kände mig inte helt redo för att börja jobba. Dessutom känner jag mig stressad över mitt nya arbete och det tar upp mycket av mitt hjärnbry.

Så jag satte mig på golvet och började meditera. Det var många tankar och svårt att fokusera på andningen men jag satt en stund och kände kroppen fyllas av luft genom djupa andetag och lugnets intåg i sinnet var skön. Jag vet aldrig hur länge jag sitter, jag sitter tills jag känner mig redo att öppna ögonen igen och idag blev det bara tjugo minuter.

När jag öppnar ögonen igen är det med ett leende och känslan av att det var precis det jag behöver. Jag tänder tv'n igen och då får jag sändning på alla kanaler igen. Okej jag ser tecknet!!!

Tecknet säger mig att inte låta tv'n och dåliga tankar ta över mitt sinne. Att sätta mig själv i första rum och prioritera att meditera och göra det jag behöver för att må bra. Jag kan inte sluta skratta, både av den sköna känslan som sprider sig i kroppen av meditationen och det direkta tecknet att jag skulle sätta mig. Det känns fantastiskt! 

Sen vi fick besked om att vi väntar barn så har min värld ställts upp och ner. Allthar rubbats och alla härliga rutiner av meditation, yoga och skrivande har varit som bortblåst. Det har även skapat lite ångest för jag saknar det. Yogan och meditationen har antagligen varit det min kropp behövt för att kunna bli gravid och att sluta med det när det ligger en liten en i magen känns helt fel.

Så idag vaknade jag som mig själv med viljan att återupprätta mina gamla rutiner. Så nu jag har mediterat på morgonen och det var skönt. När jag väl sitter där med benen i kors så finns det ingenting som är mer naturligt och det känns främmande att inte ha det som en del i vardagen. Suget efter att skriva är också här så nu sitter jag vid datorn och börjar med att uppdatera bloggen.

Bebisen är nu i v 13 och det känns toppen :) alla de närmaste är informerade och glädjs lika mycket (nästan) som vi gör. Tänk, om ett halvår har vi äntligen en bebis i vårt hem. Yes!!!

Med boken har det inte hänt någonting. Jag tänkte skriva färdigt den under semesterveckan i augusti men det blev allt annat än skrivande, framförallt googlande på graviditet. Och det är så det skulle vara då, nu känner jag mig uppfyllt av energi att få ner mina ord igen.

Jag har kommit till den delen i skrivandet att jag känner mig ganska färdig. Att det ska korrläsas och rättas, sättas i rätt ordningsföljd och allt annat som jag inte har en aning om. Jag har även kommit till den delen när min självkänsla sätts på prov och Jante som kastar sin skit på mig. Varje dag känner jag "Vem är jag att tro"och andra hemska saker.

Men, det finns en enorm tröst och det är en annan bok som fullständigt tar över alla topplistor. Nämligen Lär dig leva: Mindre stress - mer närvaro av Mats och Susan Billmark.

http://www.adlibris.com/se/bok/lar-dig-leva-mindre-stress---mer-narvaro-9789197260008

Kan dom så kan jag. De slår dessutom ut alla stora böcker som lanserats den närmaste tiden. Det är en tröst.

Frågan är hur jag går tillväga med nästa steg, jag vet inte om jag ska vara helt ärlig men jag vet att jag inte kan stoppa nu.

Mina över 100.000 skrivna ord är värd mycket för mig och jag tror att andra kan ha nytta av dem i den stressade värld många väljer att leva i.

Tack för ordet, på återseende :)

Namasté

Vi har äntligen, efter nästan fem år som ofrivilligt barnlösa, fått beskedet att vi ska bli föräldrar. Lyckan när testet vi gjorde hemma nyligen var positivt går inte att beskriva. Efter alla år, alla nederlag och dubbla känslor inför alla andra som blir gravida så är det äntligen vår tur.

Jag har gråtit och skrattat om varann och det är en underbar känsla att berätta för vänner som nästan reagerar starkare än vi gör. Att faktiskt vara gravid är jättekonstigt och helt fantastiskt samtidigt.

Emellanåt får jag nästan panik över att vi berättar för nära men att jag inte ska vara det, som om jag ljuger. Men graviditetstestet var positivt och det finns massor av symptom så jag lutar mig mot dom.

Min samo är en lycklig liten skit som är med och planerar och drömmer lika mycket som jag. Att vara två om detta är helt fantastiskt och det värmer mitt hjärta något oerhört att han är så beredd på detta som jag hela tiden vetat att han skulle vara. Ingen rädsla alls, bara glädje!

Och jag som skulle skriva färdigt boken på semestern. Skriva det sista, korra och sätta in i rätt ordning mm. Skrivandet har helt fallit åt sidan och jag märker på mig själv att jag hela tiden faller in i dagdrömmar, magen kallar. Det är helt okej och precis som det ska vara antar jag. Jag njuter så mycket jag bara kan!

Men för att kunna göra det jag vill framöver så behöver jag sätta fart, få saker gjorda. Jag har ju en idé på en roman nästan klar. Den ska finslipas och efterforskas innan det är dags för att börja skriva. Om jag vill leva ut det mitt hjärta drömmer om så finns det ingen annan som kan hjälpa mig, jag är helt ansvarig själv.

Back to work!

Namasté alla underbara

Dagen efter sammanbrottet inombords och det gnager fortfarande lite. Det är min högkänslighet som gör sig påmind och min mammas känslor som hon inte ens är medveten om lagras inom mig. Jag känner av och känner in vare sig jag vill eller ej. Det går inte att stoppa och det är först nu, 36 år gammal, som jag förstår vad det är jag känner. Det är först nu jag förstår att det inte är mina känslor utan alla andras. De dränerar mig ofta men kan också fylla mig med en oerhörd kärlek.

Det är nu jag vet varför jag låg vaken en hel natt som liten liten flicka, utom mig av oro för vad mina föräldrar skulle säga när de upptäckt att jag klippt av håret på min barbie. Nu förstår jag och det var inte mig det var fel på. Nu får jag svar på varför jag var så orolig.

Jag borde ha fått vara så trygg att jag hade kunnat gråta när jag vill och att det alltid fanns en famn att landa i. Mina föräldrar borde ha uppmärksammat min känslighet istället för att bara springa på och vara upptagna med sitt eget. De har varit fantastiska på många sätt men otryggheten inom mig börjar läkas först nu i vuxen ålder och tänk så många tankar, känslor och ångest jag hade sluppit om jag vetat och varit accepterad som jag är.

Inte ens nu när jag berättar hur jag känner så möts jag av förståelse, det tas inte in och är inte intressant. Det intressanta är hur "ball" man är och vilka saker man köpt. Och jag som har noll intresse i det.

Inom mig finns en fantastisk kärlek och jag kan se nyanser få ser. Mitt hjärta dansar av blommor i full prakt. Min mage pirrar av möten med människor och jag blir överväldigad av en bra sång. Mina ögon tåras av kärleken till mina vänner och jag ser lycka i små saker ingen annan noterar.

När jag förstår mig själv är det helt underbart att vara högkänslig och utan den är jag en annan person. Jag är bäst på att vara jag, du är bäst på att vara du. Låt det vara så och låt oss stötta varann istället för tvärtom. Låt oss se varandras styrkor och nyttja dem, låt oss skratta ihop och ta livet som det är. Låt oss leva livet genom glädje och lust, låt oss älska. Tillåt dig själv att känna den kärlek du har inom dig och ge den till andra. Se andra, hjälp andra. Var den person du är stolt över och gör mer av det du mår bra av.

Notera när du gör eller säger saker du inte kan stå för, stora som små, och gör dig själv till en bättre människa varje dag. Det är din skyldighet mot dig själv.

"Ingen är så utomordentligt perfekt att hon kan ta sig friheten att klandra en annan människa"

Citat Jag

Namasté

Som barn till 50-talister har jag genom åren blivit smärtsamt medveten om att kärlek är att göra saker för varann istället för att visa och säga det. Nu när jag är 36 börjar jag bli trött på det, jag vill bara bli älskad för den jag är villkorslöst.

Inom mig svallar känslorna och har alltid gjort, jag har alltid velat uttrycka mig genom närhet och kontakt men alltid fått kalla handen. Det har på något sätt aldrig varit ett problem förrän nu, även om det alltid har varit ett problem utan att jag haft vetskap om det.

Att aldrig få höra "Jag älskar dig" eller få vara den jag är i lugn och ro är stressande. Det är inte konstigt att jag sprungit och spungit, fallit i många mäns armar jag inte borde och dövat min ångest med alkohol. Det är först nu som jag är medveten och det är smärtsamt, det är nu när jag får villkorslös kärlek av min sambo som jag uppmärksammar vad jag gått miste om hela livet.

Det är av den anledningen som jag alltid har kallat mina vänner min familj och det är av samma anledning som min familj inte är så nära. Jag känner att mina föräldrar har misslyckats med att låta oss syskon vara kärleksfulla varelser där vi får uttrycka oss utifrån vad vi känner och tycker.

Istället för att bli lyssnade till får vi höra "Du ska inte tänka så mycket" och "Om du gräver i din barndom så mår du bara dåligt". Och jag som är högkänslig med närhet till tårar, ilska, glädje,kärlek och allt därmellan.

Men jag är trött på det, jag kräver att bli hörd, jag kräver att bli sedd och bekräftad. Det som händer är att krockar uppstår. Många familjära krockar där jag väljer att gå utanför linjerna mina föräldrar satt upp, de som är bekväma för dem men inte längre faller mig på läppen. Det blir konfrontationer som ofta slutar i bråk eller som i mitt fall, sura miner och jag känner mig kränkt. Men varje gång det händer så lovar jag mig själv att inte tillåta mitt känsloliv att bli kränkt igen. Det blir sura miner men jag kräver att bli lyssnad till.

Mina föräldrar ställer alltid upp när det kommer till praktiska saker, långa bilar eller annat materiellt, men för mig är det bullshit. Jag vill ha en varm famn att landa i som stryker mig över håret och säger att allt kommer att bli bra. Jag vill känna värme från en föräldrakropp som tar mig under sina beskyddande vingar och gör mig trygg. Jag har aldrig känt det!

...förrän nu av min sambo. Hos honom kan jag vara mig själv och han stannar trots det. Han älskar mig till och med trots att jag säger vad jag känner och tycker. Det är en människa som utmanat mig på alla sätt, ibland inte på så roliga sätt, men han har alltid stått vid min sida. Jag var den som sa "Jag älskar dig" först och det var så svårt för det är inte naturligt för mig att uttala samtidigt som det är det mest naturliga för mig att känna då jag har närhet till mina känslor. Min kille är den jag värderar och respekterar mest i hela världen, mycket för att han har visat vad verklig respekt för en person är och det kan jag stå bakom sju dagar i veckan.

Att kräva kärlek brukar börja inifrån. När jag har kärlek att ge så är jag redo att ta emot. Har man ingen kärlek inom sig eller är oförmögen att visa kärlek så får man också kärlek därefter.

Så tillbaka till Generation Baby (50-talister) som ofta sätter sig själva i första rum och sedan frågar sig varför deras barn inte bjuder in. Jag identifierar era brister men accepterar dem inte. Ni har säkert tagit er mil ifrån hur era föräldrar visade er kärlek men det är inte bra nog,jag vill ha villkorslös kärlek oberoende av era brister.

Namasté

Efter att ha vaknat med en förkylning i morse och spenderat heeeela dagen i soffan så börjar jag vakna till liv. Och mitt behov av att skriva vaknar. Det är olika från dag till dag vad jag vill skriva. Oftast är det på boken, ibland här och mer sällan på vår reseblogg. Idag faller lusten här!

Jag har känt ett tag att jag saknar att vara ute på havet, känna mig levande och vinden i mitt hår. Jag vill utmana mig själv igen, lära mig nytt och känna mig fri och ingenting ger mig frihet som havet. Lika skrämmande som ett svart djupt hav är, lika spännande är vidden av det. När man är på havet finns inget annat, det är bara vinden, farten, livet och att njuta. Jag har ett behov av att komma ut igen.

När jag var liten hade jag fördelen att växa upp med en mindre motorbåt som vi ofta drog ut med hela familjen. Det var tider det och jag trodde faktiskt inte att det skulle komma så starkt tillbaka till mig såhär 25år senare. Jag känner mig bunden inombors och det kan vara synonymt med att jag behöver slå mig fri ännu en gång. Kanske är det så att jag nu står inför ett vägskäl som jag ännu inte är medveten om, någonting är det och det är lika delar ångest som frihet i bröstet.

Boken är snart klar, enligt plan och då tar nästa plan vid. Under semestern de närmaste veckorna kommer jag att skriva färdigt det sista på den, rätta, korrläsa och sätta samman i rätt ordning. Parallellt ska jag leta förlag och få iväg den till några stycken. Det känns helt naturligt det här, känns inte ens särskilt nervöst. Jag har mognat in i det efterhand och jag tar det steg för steg, precis som vilket företag som helst skapas i.

Därefter har jag och min sambo ett projekt ihop, gällande återvinning och en mer handfast produkt. Det är oerhört spännande och jag ser det som det vi kan leva av på framtiden vid sidan av mitt skrivande och min killes "riktiga" jobb som han fortfarande kommer att verka inom.

Jag vill bygga upp en verksamhet som kan bli lön, är i tiden, har en lång livslängd och som vi kan styra utomlands ifrån. Det är många erfarenheter jag ska sammanlänka för att få det att funka men det är det som är spännande i denna kråksången. Nämligen att inte göra som alla andra när de startar nya företag och gör sig själva oumbärliga de första fem året, utan chans att ens ha ledigt en dag i veckan. Nä fy för, vi har gjort det båda två flera gånger och nu är det dags för att företaga smart och på ett sätt som VI vill leva.

Jag vill skriva och resa, driva ett vinstdrivande bolag och känna frihet. Kan tänka mig att mina drömmar förväxlas med flykt, att jag vill sitta på en söderhavsö hela dagarna och inte gör något.Fel Jag vill jobba hårt den tiden jag arbetar, jag vill bara inte jobba så mycket. Jag vill ha tid att lära mig spanska, jag vill ha tid att lära mig surfa igen, jag vill ha tid att lära andra människor och kulturer och jag vill framförallt ha tid med min sambo.

Samma behov av att vara ute på havet har jag att bo nära en liten vik på Mallorca, bara ta handduken över axeln och hoppa i de slitna sandalerna tidigt på morgonen för ett dopp. Jag vill ha större närhet till bad, till lek och till ett lugnt liv. Idag bor jag tio minuter från havet men det är inte ett hav fullt av tång jag önskar, jag har människor runt omkring mig vart jag än går men jag vill ha närhet till människor som är som jag. Det enda jag önskar är att leva som jag vill, när jag vill!

Här vill jag doppa tårna och stå på händer i vattnet som jag gjorde när jag var liten. Här vill jag ta min vänner som kommer på besök och ge dem en oas från vardagen. Här vill jag upptäcka mig själv och lära känna sidor hos mig själv och min partner jag inte visste att vi hade. Här vill jag leva när jag vill. Jag vill leva och sätta andra mål, nya mål.

Nu när min bok snart är klar så börjar tankarna komma på andra texter. Vad ska jag skriva, är det en roman kanske? Kan jag stoppa tankarna som kommer till mig som lärdomar varje dag. Lärdomarna som jag skrivit ner och låtit leda mig mot nya insikter. Tar de bara slut när något annat ska skrivas eller kommer de ändå? Den senaste tiden kommer de varje dag och det känns konstigt om de bara ska ta slut, precis som om jag är fullärd och det blir ju ingen för det vet ju alla.

Kanske är det något helt annat jag ska skriva. Jag längtar efter det engelska språket igen i mitt liv så kanske är det det som ska komma tillbaka, fast i skrift denna gången.

Det enda jag vet är att jag är på god väg mot det liv jag vill leva varje dag, där jag är ansvarig för mina framgångar. Jag är alltid ansvarig för mina handlingar och tidigare val bestämmer vad jag gör varje dag, men nu är det dags för val som gagnar mig själv mer och inte styrs av så många andra önskemål.

Bara den som lever får se och eftersom jag är lite smärre besatt av citat från visa människor så avslutar jag detta långa inlägg med ett som påverkar mig varje dag:

Nisargadatta Maharaj