Jag läser Maria Kleins blogg om barn och hennes sätt att uppfostra. Även om jag inte har barn själv, än, så berör det mig eftersom alla alltid har många barn i sin närhet. Jag vet inte hur man uppfostrar barn till trygga vuxna men jag vet en sak och det är att Astrid Lindgren hade helt rätt i detta citatet:

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

eller vad tycker du om detta från samma förnuftiga kvinna..

”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.

Och i ett inlägg om bestraffning refererar hon till den arma lilla norska flickan som förlorade livet bara ett år gammal av sin egen mamma. Hon länkar till denna fruktansvärda historia där en liten liten tjej till slut dör efter åtskillig tortyr. Mina ögon fylls av tårar som faller längs kinderna, jag blir så ledsen av så många anledningar. Stackars stackars flicka att behöva leva ett så hemskt liv utsatt av den som ska skydda henne mot allt farligt som kan uppstå. Arma lilla tös!

Jag blir så ledsen att jag knappt kan få stopp på det för lika kränkt som denna flicka har blivit, lika kränkt blir jag när jag läser om de som kan få barn men som inte tar hand om dem. Det finns så många fina människor som längtar hjärtat ur sig efter att få bli föräldrar men som aldrig blir det, eller som i varje fall får vänta länge. Jag och min sambo tillhör dem!

Det gör extra ont i mig när det enda jag vill är att få sätta ett liv till denna värld, göra mitt allra bästa för att ta hand om det lilla livet och ge honom eller henne de bästa förutsättningar vi kan för att göra vårt barn tryggt. Det är som en kniv i bröstet när människor kan sätta barn till världen utan minsta tanke innan om hur de på bästa sätt ska ge kärlek, hantera konflikter eller göra vid situationer som man utan barn inte behöver tänka på.

Nästan varje dag tänker jag på dessa sakerna, även för att de utvecklar mig som person. Varje dag tänker jag på vårt barn som vi längtar så mycket efter, många gånger om dagen tänker jag på det lilla liv som vi ännu inte blivit berikade med. Och sällan kan jag hindra tårarna för det är min största sorg att inte få bli mamma, att inte min sambo får bli pappa - än.

Jag kan inte förstå hur man kan skada en annan människa och framförallt inte ett barn. Jag tröstar mig med att mamman i till den nu döda flickan måste varit psyksjuk, men vem har då inte gjort hennes jobb och skyddat flickan? Att leva med skygglapparna på när det kommer till barn och ungdomar får inte ske. Varje dag utsätts barn för övergrepp, om än mindre kränkningar av sina föräldrar som tror sig göra rätt, men ändå. Varje dag utsätts barn för övergrepp av kaliber jag inte ens kan tänka på. Vem är där och skyddar dem? Och vad blir det av dem som vuxna? Har mamman till lilla flickan blivit utsatt för liknande när hon var liten men överlevt?  Jag kommer aldrig att få svar på det men jag kan inte sluta tänka på om det finns barn i min egen närhet som far illa.

Finns det en familj i min egen närhet, syskon eller vänner, som utan att jag märker det utsätter sitt barn för lidande, våld eller sexuella övergrepp? Missar jag signalerna och tror precis som alla andra att "den ungen behöver fan hjälp, hon är ju inte klok". Det tål att tänkas på ännu en gång för det är allas ansvar att skydda barn, alla barn.

Jag kan inte rädd lilla tjejen, det är redan för sent, men jag kan läsa, tänka och känna för att förbereda mig själv för det kommande mammaliv som jag så gärna vill. Det är mitt ansvar att veta så mycket som möjligt och göra det bästa jag kan för ett nytt liv.

Puh det var en tung morgon men jag tar flickan in i mitt hjärta och sänder henne en känsla av att hon inte var här på jorden helt i onödan och hoppas att hon får min kärlek. Ta vara på dina barn och var glad och tacksam för att du har möjlighet att få dem.

All kärlek  

Jag skriver mer och mer men inte här på bloggen. Mina fingrar glöder och jag har så många ord som behöver komma på pränt till boken. Jag trodde för ett litet tag sedan att 'nu är jag snart klar' men nix, ännu kommer massor av insikter som vill skrivas ner.

Varje dag blir jag mer och mer säker på att denna boken behövs, jag överraskar mig själv ibland över vad som kommer till mig. Det blir klarare och klarare vad jag vill nå ut med. Alla har säkert förstått att det inte handlar om en roman utan ännu en personlig utvecklingsbok á la mig :)

Jag har alltid haft behov av att skriva, jag vet inte hur många skrivblock och anteckningsböcker jag hittar när jag går igenom gamla lådor. Det har nog alltid funnits i mig, jag har bara inte vetat om det. Men nu gör jag det och det är underbart hur orden bara kommer och ibland blir jag förvånad hur lätt de formger och ger liv till mina tankar. Jag ser hur superlativen förstärker, hur orden målar en bild av det jag tänker och förklarar mina känslor så att andra kan förstå.

Det är underbart och det passar mig så galet bra att skriva, anpassa min dag och sätta mig när andan faller på eller meditera om jag hellre behöver det. Detta är precis det jag vill göra framöver, det är det jag kan göra när jag vill kunna bo utomlands under de kallaste månaderna när mitt eksem inte står ut. När jag inte mår så bra som jag vill må.
När jag inte kan gå ut utan att att skydda varje kvadratcentimeter av huden med tyg för att inte få en massiv reaktion på kylan.

Men jag har hittat mitt sätt och nu är nästa steg att skriva färdigt boken, leta upp förlag och posta mina texter. Det känns helt naturligt det som kommer att hända för jag är helt säker på mina ord, hur förlagen reagerar har jag ingen aning om. Det är spännande!

Följ ditt hjärta och stordåd kommer att ske!

<3 Namasté <3

Den senaste tiden har jag känt mig lite vilsen och inte mediterat så mycket. Det är så knasigt hur vi funkar för när vi behöver det som mest så gör vi det som minst. Alla kan nog känna igen sig i det när det kommer till träning och vila.

Även om jag är helt medveten om att det är när jag mediterar som jag hittar tillbaka till min väg så får den där på axeln helt för mycket utrymme och vinner. Rösten övertalar mig att det är helt okej att inte meditera så mycket, att jag inte behöver det.

Samma röst är den som okejar att äta godis stup i kvarten och den som säger att jag inte behöver träna. Så sjukt tröttsamt!

Vi har alla hört den, mer eller mindre, och alla kan känna igen sig. Så jag ignorerar och sätter mig i skräddarställning. Oooooooom

Det kan vara så att eftersom jag inte arbetat så mycket senaste veckorna så finns det utrymme att skriva och göra alla andra projekt vi har på gång. Och jag har aldrig haft så svårt med disciplinen som nu. När jag inte är stimulerad utifrån så får jag ibland dippar och tar mig inte för något alls, framför allt när jag inte sovit ordentligt en natt. Men som vanligt tar jag ett steg tillbaka och iakttar mig själv och mitt sinne.

Jag väljer att granska mig själv och tar emot insikterna. Dom är inte alltid så tjusiga men när det svider som mest så utvecklas jag också som mest.

Jag läser en bok som heter Älska livet som det är (The Work) av Byron Katie och den är grym, om man vill leva i den riktiga verkligheten och inte den vi alla dikterar för oss själva och tror på. Den är lättskriven och jag rekommenderar den verkligen.

http://thework.com/sites/thework/svenska/

Jag stressar mig genom att inte ta det lugnt och känna tillit och sen bara sätta mig och skriva. Jag tappar glädje och tron på mig själv för en stund men väljer sedan att ifrågasätta mina tankar och kommer ut på andra sidan utan att gräva ner mig. Enligt ovan bok så frågar jag mig själv "Är detta verkligen sant?" "Är verkligheten så som jag säger att den är?"

Tex, jag tänker för mig själv att jag inte vill sätta mig och skriva men samtidigt så stressar det mig något oerhört att känna och tänka så. Då frågar jag mig själv och jag verkligen inte vill skriva och när jag tänker på det viset så är det ju inte sanning för jag vill ju skriva. Om jag vänder på det, som är ett senare moment enligt Byron Katie, så blir det "Jag vill skriva" och då är det lättare att hitta glädjen och avlasta det jag projicerar på mig själv genom tankar som inte är sanna.

Tyvärr kan jag inte lägga upp bilder för datorn behöver uppdateras, blir ett projekt en annan dag för nu ska jag skriva för det är precis det jag vill just nu :)

Ha en underbar dag!

Namaste

Förutom att skriva min bok och andra projekt så lägger jag min tid på att arbeta deltid hos en fantastisk människa med eget företag. Verksamheten är säsongsbaserad och extremt väderberoende. Detta innebär att jag aldrig riktigt vet när jag ska arbeta, ofta får jag veta det dag för dag. Det är helt okej och rätt skönt för det ger mig ganska mycket ledig tid att skriva på och göra annat vi har på g.

Dock så har jag inte heller chans att själv bedömma när jag vill och kan arbeta utan det ligger utanför min chans att bestämma. Det är lite frustrerande men så är det just nu och ett tag framöver. Istället för att känna stress över att inte kunna tjäna så mycket pengar som jag vill och kan så vänder jag det och ger mig själv en möjlighet att bara acceptera dagen och göra de saker jag verkligen behöver göra som jag inte fått chans till om jag arbetat för någon annan idag.

Jag tar tag i de saker jag måste göra för att kunna komma närmare min dröm om att leva platsoberoende. Det är ju faktiskt så att det inte kommer gratis och att drömma är fint men det är handling som tar mig i mål.

Så istället för att morra över att jag inte tjänar pengar och kan bestämma själv just idag så gör jag de arbetsmoment jag behöver göra för att snart kunna vara min egen chef igen till 100% och då kunna arbeta när jag vill och bestämma över min egen ekonomi.

Tills dess gör jag det jag vill kunna göra när jag bestämmer själv och ska därmed snart meditera en stund, äta lunch när jag är hungrig och inte bara för att klockan är tolv och ser fram emot vad jag skapar under denna dagen som gör att jag kommer närmare platsoberoende.

Over and out yogis!

För många år sedan när jag fortfarande bodde inne i lägenhet i stan så började jag titta på hus på landet. Då tog jag en bild som jag sparade i min dator med namnen "Min dröm". Huset blev aldrig mitt men har funnits med mig i tanken emellanåt. Idag bor jag på landet i ett hus och döm av min förvåning när jag öppnade bilden nyligen och jämförde det med mitt nuvarande hus..

    Var noga med vad du önskar dig för det manifesteras och tillslut blir det sant. Ju mer du går runt och säger "Neeeeej, jag vill inte jobba på detta jobbet" eller "Åh vad jag tycker illa om ...." så förstärks bara det negativa. Du talar om att det är mer av det du vill ha. Prova och ändra hur du tänker och vad du säger. Uppmärksamma om du börjar varje mening med Nej eller om du talar i positiv klang.

Jag blev själv oerhört förvånad för även om jag tänkt på huset jag var på visning på 2007 så har jag inte sett hur likt det är mitt nuvarande. Detta visar bara mig ännu mer hur viktigt det är att önska sig det jag verkligen vill ha <3 All kärlek till dig!

Namaste

Idag började jag förmiddagen med några yogapositioner. När jag ställt mina barfota fötter så kände jag så djupt inom mig att det skulle handla om förlåtelse. Yogan kände jag att jag behövde för att öppna upp kroppen och förbereda inför meditationen. Därför började jag med solhälsningar och sedan positioner jag kan och vet öppnar upp bröstet och hjärtat. Det kändes bra och i meditationen sjönk jag snabbt in i frid. Där kom förlåtelse nästan som i ett mantra till mig och händelser och personer, inklusive mig själv, från förr dök upp.

Händelser och människor har nämligen börjat dyka upp hos mig den senaste tiden, händelser jag eller andra inte bör vara stolta över. Det kunde vara tidigare arbeten där jag inte blivit väl behandlad och därmed inte värderat mig själv högt nog för att säga ifrån. Det har varit händelser men vänner som har gjort att vi gått skilda vägar, händelser som grundat sig i stora egon, dålig självkännedom, depression och kränkta Jag. Det var familj som dök upp, familjerelationer som inte fungerar och där det egentligen inte har fungerat någonsin.

Jag grät och lät tårarna rinna längs kinderna, jag såg mina känslor i form av bagage som jag satte på en flotte. Flotten flöt mot havet och tog sig längre och längre bort från mig.

I det tillståndet trodde jag att jag skulle känna lättnad men till mitt, och framförallt mitt egos, stora förtret så kände jag ingenting. Fortfarande känner jag ingenting mer än tillfredsställelse. Jag är glad och tacksam för att jag är jag, för det jag är kapabel till idag för att må bra och kunna släppa dåtiden och det som hänger med mig. Jag är tacksam för att jag ser mitt ego som kräver kontroll och vill synas och höras och jag är tacksam för att jag inte ger egot den uppmärksamheten.

Oavsett så är jag tacksam för att jag låter mig känna det jag gör och uttrycka mig så som jag gör. Jag är tacksam för att jag är stark nog att se mina egna brister och förlåta mig själv för dem, även om jag kanske inte är stark nog ännu att säga förlåt till den jag sårat.

Förlåt

  Jag låter vallmoblad som faller från stjälken symbolisera fjärilar och för allt vad fjärrilen står för <3

Idag är jag sjuk av längtan tillbaka till Mallorca. Samma känsla som tog mig till Palma i våras har satt klorna i mig och jag längtar tillbaka till ön för att utforska. Jag vet inte vad det är och jag har aldrig känt det förr för ett resmål men nu är det på något sätt under skinnet på mig och jag vet att jag bara måste tillbaka snart snart snart. Även om jag vill tillbaka imorgon så vill jag inte vara en av de 15 miljoner turister som besöker Mallorca varje år. Jag känner mig inte som en turist, jag känner mig som en som bor där.

Nästa gång vill jag bo i en liten by och ha bil hela tiden så att vi kan ta oss runt till pärlorna. Jag vill åka tidig höst och vara där länge, inte ha någon tidspress utan ha gott om tid att kunna strosa bygator upp och ner.

Jag vill prata med det riktiga mallorcafolket och jag vill lära mig spanska. Jag vill bli en del av denna underbara ö och jag vill bli sedd som en Mallorcan. Eller rättarsagt så vill jag inte bli sedd alls utan bara smälta in.

  Jag vill sitta under olivlundar och få nya ideér till böcker och skriva så fingrarna glöder. Få inspiration av färgglada blomsterlådor och överväxta balkonger, äta frukt som smälter på tungan och tillaga enkla luncher från marknadens stånd. 

Längtan är enorm och det enda som gör att jag kan förverkliga min dröm är att fortsätta det jag görr här hemma. Så jag skriver vidare på min bok och ser fram emot det som den kommer att ge mig på framtiden, det finns nämligen ingen återvända nu. Jag måste nämligen tillbaka till Mallorca och utforska och jag tar min livslust med mig, lusten till att leva precis så som vi är tänkta att leva.

All kärlek till dig en skön junidag som denna. Namasté

Efter en dag fylld med intryck ligger jag i sängen med bultande  hjärta och brinnande skalle. Det gör så ont, både i huvudet och i hjärtat, att behöva ha det såhär. 

Idag frågar jag mig själv varför just jag skulle drabbas av detta för idag är det ett hinder. Jag vill byta bort det mot all okänslighet i världen bara jag kan somna och få ro. Jag vill inte behöva förklara en enda gång till varför jag inte orkar ses, hålla på med sena middagar eller varför jag får panik av många intryck.

Om jag kan spela in känslan av att hjärnan brinner, av att inte kunna ha glasögonen på näsan men inte heller vara utan dom, när paniken byggs upp inom mig för att inte få sömnen jag behöver för att nollställa energinivåerna och ge till dig som ifrågasätter mig så tror jag inte att du frågat igen. Om jag sluppit svara på frågan varför det är som det är och istället spendera kvalitetstid med dig så hade även jag efter vårt möte mått bra och inte varit helt slut.

Just nu är jag fylld av bitterhet och jag låter den komma ut för att inte ätas upp inom mig. Jag låter mina känslor få finnas och gråter en skvätt för även om klockan nu är mycket och stressen över att morgondagen närmar sig så försöker jag göra det som är bäst för mig. Egentligen har jag ingen aning för jag vill bara springa ifrån min kropp och lämna skinnet bakom mig men det går inte.

Vad gör jag istället nästa gång? Det får vara slut med kulsprutande pratkvarnar som bra tjattrar och inte lyssnar. Men hur fan gör man det när det är ens familj? Panik igen. Fan.

Det måste få ett slut men hur ser man det finkänsligt? 

Jag börjar få svaren på mina ungdoms stora gissel, på det som fick mig att alltid vilja fly så långt bort jag kunde.

Jag ska sluta ursäkta mig för det jag känner och den jag är. Jag ska inte härda ut längre utan tacka nej även om det är konstigt. Om inte jag gör det så gör ingen annan det åt mig och det är som att leva någon annans liv, fast det är jag som ligger sömnlös med konsekvenserna. 

Hade jag vetat att livet förde med sig så här mycket så vet jag inte om jag hade bett om att bli född. Det låter konstigt men så känner jag.

När folk ringer stup i kvarten och beklagar sig om allt så ska jag inte svara om jag verkligen inte vill prata. Det suger i magen bara jag skriver det men det är dags att klippa navelsträngen en gång för alla nu. Jag ska grundligt förklara hur jag har det och endast en gång.

Varför ska jag behöva försvara mig för något som jag inte bett om att få? Varför ska jag känna ångest över att be att få vara JAG när jag accepterar andra precis som dom är? Slut på det.

Jag får ännu mer energi att ta mig dit jag vill vara i framtiden när jag upplever sådana här dippar, rent utav bottenskrap som jag har idag. Att nå målet att vara oberoende av allt och alla, inkomst och arbetsplats har aldrig varit mer aktuellt för mig.

Jag börjar känna mig lugnar och tror faktiskt att jag kan somna snart. Även om det inte är bra med datorljus i sängen så följde jag det som jag kände att jag behövde, att skriva av mig. Dessutom har jag fått en insikt om min ganska dysfunktionella kontakt med min mamma som jag behöver handskas med för min egen skull.

Om inte annat så kommer detta ur denna jävla dynga jag har inom mig ikväll. Alltid något!

Nä nu tror jag att jag släpper detta och försöker sova! 

Godnatt