Som barn till 50-talister har jag genom åren blivit smärtsamt medveten om att kärlek är att göra saker för varann istället för att visa och säga det. Nu när jag är 36 börjar jag bli trött på det, jag vill bara bli älskad för den jag är villkorslöst.

Inom mig svallar känslorna och har alltid gjort, jag har alltid velat uttrycka mig genom närhet och kontakt men alltid fått kalla handen. Det har på något sätt aldrig varit ett problem förrän nu, även om det alltid har varit ett problem utan att jag haft vetskap om det.

Att aldrig få höra "Jag älskar dig" eller få vara den jag är i lugn och ro är stressande. Det är inte konstigt att jag sprungit och spungit, fallit i många mäns armar jag inte borde och dövat min ångest med alkohol. Det är först nu som jag är medveten och det är smärtsamt, det är nu när jag får villkorslös kärlek av min sambo som jag uppmärksammar vad jag gått miste om hela livet.

Det är av den anledningen som jag alltid har kallat mina vänner min familj och det är av samma anledning som min familj inte är så nära. Jag känner att mina föräldrar har misslyckats med att låta oss syskon vara kärleksfulla varelser där vi får uttrycka oss utifrån vad vi känner och tycker.

Istället för att bli lyssnade till får vi höra "Du ska inte tänka så mycket" och "Om du gräver i din barndom så mår du bara dåligt". Och jag som är högkänslig med närhet till tårar, ilska, glädje,kärlek och allt därmellan.

Men jag är trött på det, jag kräver att bli hörd, jag kräver att bli sedd och bekräftad. Det som händer är att krockar uppstår. Många familjära krockar där jag väljer att gå utanför linjerna mina föräldrar satt upp, de som är bekväma för dem men inte längre faller mig på läppen. Det blir konfrontationer som ofta slutar i bråk eller som i mitt fall, sura miner och jag känner mig kränkt. Men varje gång det händer så lovar jag mig själv att inte tillåta mitt känsloliv att bli kränkt igen. Det blir sura miner men jag kräver att bli lyssnad till.

Mina föräldrar ställer alltid upp när det kommer till praktiska saker, långa bilar eller annat materiellt, men för mig är det bullshit. Jag vill ha en varm famn att landa i som stryker mig över håret och säger att allt kommer att bli bra. Jag vill känna värme från en föräldrakropp som tar mig under sina beskyddande vingar och gör mig trygg. Jag har aldrig känt det!

...förrän nu av min sambo. Hos honom kan jag vara mig själv och han stannar trots det. Han älskar mig till och med trots att jag säger vad jag känner och tycker. Det är en människa som utmanat mig på alla sätt, ibland inte på så roliga sätt, men han har alltid stått vid min sida. Jag var den som sa "Jag älskar dig" först och det var så svårt för det är inte naturligt för mig att uttala samtidigt som det är det mest naturliga för mig att känna då jag har närhet till mina känslor. Min kille är den jag värderar och respekterar mest i hela världen, mycket för att han har visat vad verklig respekt för en person är och det kan jag stå bakom sju dagar i veckan.

Att kräva kärlek brukar börja inifrån. När jag har kärlek att ge så är jag redo att ta emot. Har man ingen kärlek inom sig eller är oförmögen att visa kärlek så får man också kärlek därefter.

Så tillbaka till Generation Baby (50-talister) som ofta sätter sig själva i första rum och sedan frågar sig varför deras barn inte bjuder in. Jag identifierar era brister men accepterar dem inte. Ni har säkert tagit er mil ifrån hur era föräldrar visade er kärlek men det är inte bra nog,jag vill ha villkorslös kärlek oberoende av era brister.

Namasté

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag vaknade jag med ett enormt behov av att skriva. Äntligen!!! Som jag längtat efter känslan tillbaka till tangentbordet. Det är en enormt skön känsla att hitta tillbaka till mig själv.    Jag såg en bild på instagram, en bild på en strand med...

Jisses vad tiden går! För min chans till mammapeng så har jag hoppat på ett jobb som upptar 60% av min arbetstid men 100% av min energi och det gör att jag tappar mina ord och lusten till att skriva. Det var längesedan jag var upptaget med ett arbe...

Godmorgon!   I morse när jag kom ner och satte mig i soffan med en kopp kaffe, redo för nyhetsmorgon så ville inte tv'n alls. Det fanns ingen signal förutom på svt1. Tillslut försvann även den och jag kände mig inte helt redo för att börja jobba....

Sen vi fick besked om att vi väntar barn så har min värld ställts upp och ner. Allthar rubbats och alla härliga rutiner av meditation, yoga och skrivande har varit som bortblåst. Det har även skapat lite ångest för jag saknar det. Yogan och meditatio...

Vi har äntligen, efter nästan fem år som ofrivilligt barnlösa, fått beskedet att vi ska bli föräldrar. Lyckan när testet vi gjorde hemma nyligen var positivt går inte att beskriva. Efter alla år, alla nederlag och dubbla känslor inför alla andra som ...