Efter att ha vaknat med en förkylning i morse och spenderat heeeela dagen i soffan så börjar jag vakna till liv. Och mitt behov av att skriva vaknar. Det är olika från dag till dag vad jag vill skriva. Oftast är det på boken, ibland här och mer sällan på vår reseblogg. Idag faller lusten här!

Jag har känt ett tag att jag saknar att vara ute på havet, känna mig levande och vinden i mitt hår. Jag vill utmana mig själv igen, lära mig nytt och känna mig fri och ingenting ger mig frihet som havet. Lika skrämmande som ett svart djupt hav är, lika spännande är vidden av det. När man är på havet finns inget annat, det är bara vinden, farten, livet och att njuta. Jag har ett behov av att komma ut igen.

När jag var liten hade jag fördelen att växa upp med en mindre motorbåt som vi ofta drog ut med hela familjen. Det var tider det och jag trodde faktiskt inte att det skulle komma så starkt tillbaka till mig såhär 25år senare. Jag känner mig bunden inombors och det kan vara synonymt med att jag behöver slå mig fri ännu en gång. Kanske är det så att jag nu står inför ett vägskäl som jag ännu inte är medveten om, någonting är det och det är lika delar ångest som frihet i bröstet.

Boken är snart klar, enligt plan och då tar nästa plan vid. Under semestern de närmaste veckorna kommer jag att skriva färdigt det sista på den, rätta, korrläsa och sätta samman i rätt ordning. Parallellt ska jag leta förlag och få iväg den till några stycken. Det känns helt naturligt det här, känns inte ens särskilt nervöst. Jag har mognat in i det efterhand och jag tar det steg för steg, precis som vilket företag som helst skapas i.

Därefter har jag och min sambo ett projekt ihop, gällande återvinning och en mer handfast produkt. Det är oerhört spännande och jag ser det som det vi kan leva av på framtiden vid sidan av mitt skrivande och min killes "riktiga" jobb som han fortfarande kommer att verka inom.

Jag vill bygga upp en verksamhet som kan bli lön, är i tiden, har en lång livslängd och som vi kan styra utomlands ifrån. Det är många erfarenheter jag ska sammanlänka för att få det att funka men det är det som är spännande i denna kråksången. Nämligen att inte göra som alla andra när de startar nya företag och gör sig själva oumbärliga de första fem året, utan chans att ens ha ledigt en dag i veckan. Nä fy för, vi har gjort det båda två flera gånger och nu är det dags för att företaga smart och på ett sätt som VI vill leva.

Jag vill skriva och resa, driva ett vinstdrivande bolag och känna frihet. Kan tänka mig att mina drömmar förväxlas med flykt, att jag vill sitta på en söderhavsö hela dagarna och inte gör något.Fel Jag vill jobba hårt den tiden jag arbetar, jag vill bara inte jobba så mycket. Jag vill ha tid att lära mig spanska, jag vill ha tid att lära mig surfa igen, jag vill ha tid att lära andra människor och kulturer och jag vill framförallt ha tid med min sambo.

Samma behov av att vara ute på havet har jag att bo nära en liten vik på Mallorca, bara ta handduken över axeln och hoppa i de slitna sandalerna tidigt på morgonen för ett dopp. Jag vill ha större närhet till bad, till lek och till ett lugnt liv. Idag bor jag tio minuter från havet men det är inte ett hav fullt av tång jag önskar, jag har människor runt omkring mig vart jag än går men jag vill ha närhet till människor som är som jag. Det enda jag önskar är att leva som jag vill, när jag vill!

Här vill jag doppa tårna och stå på händer i vattnet som jag gjorde när jag var liten. Här vill jag ta min vänner som kommer på besök och ge dem en oas från vardagen. Här vill jag upptäcka mig själv och lära känna sidor hos mig själv och min partner jag inte visste att vi hade. Här vill jag leva när jag vill. Jag vill leva och sätta andra mål, nya mål.

Nu när min bok snart är klar så börjar tankarna komma på andra texter. Vad ska jag skriva, är det en roman kanske? Kan jag stoppa tankarna som kommer till mig som lärdomar varje dag. Lärdomarna som jag skrivit ner och låtit leda mig mot nya insikter. Tar de bara slut när något annat ska skrivas eller kommer de ändå? Den senaste tiden kommer de varje dag och det känns konstigt om de bara ska ta slut, precis som om jag är fullärd och det blir ju ingen för det vet ju alla.

Kanske är det något helt annat jag ska skriva. Jag längtar efter det engelska språket igen i mitt liv så kanske är det det som ska komma tillbaka, fast i skrift denna gången.

Det enda jag vet är att jag är på god väg mot det liv jag vill leva varje dag, där jag är ansvarig för mina framgångar. Jag är alltid ansvarig för mina handlingar och tidigare val bestämmer vad jag gör varje dag, men nu är det dags för val som gagnar mig själv mer och inte styrs av så många andra önskemål.

Bara den som lever får se och eftersom jag är lite smärre besatt av citat från visa människor så avslutar jag detta långa inlägg med ett som påverkar mig varje dag:

Nisargadatta Maharaj

Jag läser Maria Kleins blogg om barn och hennes sätt att uppfostra. Även om jag inte har barn själv, än, så berör det mig eftersom alla alltid har många barn i sin närhet. Jag vet inte hur man uppfostrar barn till trygga vuxna men jag vet en sak och det är att Astrid Lindgren hade helt rätt i detta citatet:

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

eller vad tycker du om detta från samma förnuftiga kvinna..

”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.

Och i ett inlägg om bestraffning refererar hon till den arma lilla norska flickan som förlorade livet bara ett år gammal av sin egen mamma. Hon länkar till denna fruktansvärda historia där en liten liten tjej till slut dör efter åtskillig tortyr. Mina ögon fylls av tårar som faller längs kinderna, jag blir så ledsen av så många anledningar. Stackars stackars flicka att behöva leva ett så hemskt liv utsatt av den som ska skydda henne mot allt farligt som kan uppstå. Arma lilla tös!

Jag blir så ledsen att jag knappt kan få stopp på det för lika kränkt som denna flicka har blivit, lika kränkt blir jag när jag läser om de som kan få barn men som inte tar hand om dem. Det finns så många fina människor som längtar hjärtat ur sig efter att få bli föräldrar men som aldrig blir det, eller som i varje fall får vänta länge. Jag och min sambo tillhör dem!

Det gör extra ont i mig när det enda jag vill är att få sätta ett liv till denna värld, göra mitt allra bästa för att ta hand om det lilla livet och ge honom eller henne de bästa förutsättningar vi kan för att göra vårt barn tryggt. Det är som en kniv i bröstet när människor kan sätta barn till världen utan minsta tanke innan om hur de på bästa sätt ska ge kärlek, hantera konflikter eller göra vid situationer som man utan barn inte behöver tänka på.

Nästan varje dag tänker jag på dessa sakerna, även för att de utvecklar mig som person. Varje dag tänker jag på vårt barn som vi längtar så mycket efter, många gånger om dagen tänker jag på det lilla liv som vi ännu inte blivit berikade med. Och sällan kan jag hindra tårarna för det är min största sorg att inte få bli mamma, att inte min sambo får bli pappa - än.

Jag kan inte förstå hur man kan skada en annan människa och framförallt inte ett barn. Jag tröstar mig med att mamman i till den nu döda flickan måste varit psyksjuk, men vem har då inte gjort hennes jobb och skyddat flickan? Att leva med skygglapparna på när det kommer till barn och ungdomar får inte ske. Varje dag utsätts barn för övergrepp, om än mindre kränkningar av sina föräldrar som tror sig göra rätt, men ändå. Varje dag utsätts barn för övergrepp av kaliber jag inte ens kan tänka på. Vem är där och skyddar dem? Och vad blir det av dem som vuxna? Har mamman till lilla flickan blivit utsatt för liknande när hon var liten men överlevt?  Jag kommer aldrig att få svar på det men jag kan inte sluta tänka på om det finns barn i min egen närhet som far illa.

Finns det en familj i min egen närhet, syskon eller vänner, som utan att jag märker det utsätter sitt barn för lidande, våld eller sexuella övergrepp? Missar jag signalerna och tror precis som alla andra att "den ungen behöver fan hjälp, hon är ju inte klok". Det tål att tänkas på ännu en gång för det är allas ansvar att skydda barn, alla barn.

Jag kan inte rädd lilla tjejen, det är redan för sent, men jag kan läsa, tänka och känna för att förbereda mig själv för det kommande mammaliv som jag så gärna vill. Det är mitt ansvar att veta så mycket som möjligt och göra det bästa jag kan för ett nytt liv.

Puh det var en tung morgon men jag tar flickan in i mitt hjärta och sänder henne en känsla av att hon inte var här på jorden helt i onödan och hoppas att hon får min kärlek. Ta vara på dina barn och var glad och tacksam för att du har möjlighet att få dem.

All kärlek  

Jag skriver mer och mer men inte här på bloggen. Mina fingrar glöder och jag har så många ord som behöver komma på pränt till boken. Jag trodde för ett litet tag sedan att 'nu är jag snart klar' men nix, ännu kommer massor av insikter som vill skrivas ner.

Varje dag blir jag mer och mer säker på att denna boken behövs, jag överraskar mig själv ibland över vad som kommer till mig. Det blir klarare och klarare vad jag vill nå ut med. Alla har säkert förstått att det inte handlar om en roman utan ännu en personlig utvecklingsbok á la mig :)

Jag har alltid haft behov av att skriva, jag vet inte hur många skrivblock och anteckningsböcker jag hittar när jag går igenom gamla lådor. Det har nog alltid funnits i mig, jag har bara inte vetat om det. Men nu gör jag det och det är underbart hur orden bara kommer och ibland blir jag förvånad hur lätt de formger och ger liv till mina tankar. Jag ser hur superlativen förstärker, hur orden målar en bild av det jag tänker och förklarar mina känslor så att andra kan förstå.

Det är underbart och det passar mig så galet bra att skriva, anpassa min dag och sätta mig när andan faller på eller meditera om jag hellre behöver det. Detta är precis det jag vill göra framöver, det är det jag kan göra när jag vill kunna bo utomlands under de kallaste månaderna när mitt eksem inte står ut. När jag inte mår så bra som jag vill må.
När jag inte kan gå ut utan att att skydda varje kvadratcentimeter av huden med tyg för att inte få en massiv reaktion på kylan.

Men jag har hittat mitt sätt och nu är nästa steg att skriva färdigt boken, leta upp förlag och posta mina texter. Det känns helt naturligt det som kommer att hända för jag är helt säker på mina ord, hur förlagen reagerar har jag ingen aning om. Det är spännande!

Följ ditt hjärta och stordåd kommer att ske!

<3 Namasté <3

Den senaste tiden har jag känt mig lite vilsen och inte mediterat så mycket. Det är så knasigt hur vi funkar för när vi behöver det som mest så gör vi det som minst. Alla kan nog känna igen sig i det när det kommer till träning och vila.

Även om jag är helt medveten om att det är när jag mediterar som jag hittar tillbaka till min väg så får den där på axeln helt för mycket utrymme och vinner. Rösten övertalar mig att det är helt okej att inte meditera så mycket, att jag inte behöver det.

Samma röst är den som okejar att äta godis stup i kvarten och den som säger att jag inte behöver träna. Så sjukt tröttsamt!

Vi har alla hört den, mer eller mindre, och alla kan känna igen sig. Så jag ignorerar och sätter mig i skräddarställning. Oooooooom

Det kan vara så att eftersom jag inte arbetat så mycket senaste veckorna så finns det utrymme att skriva och göra alla andra projekt vi har på gång. Och jag har aldrig haft så svårt med disciplinen som nu. När jag inte är stimulerad utifrån så får jag ibland dippar och tar mig inte för något alls, framför allt när jag inte sovit ordentligt en natt. Men som vanligt tar jag ett steg tillbaka och iakttar mig själv och mitt sinne.

Jag väljer att granska mig själv och tar emot insikterna. Dom är inte alltid så tjusiga men när det svider som mest så utvecklas jag också som mest.

Jag läser en bok som heter Älska livet som det är (The Work) av Byron Katie och den är grym, om man vill leva i den riktiga verkligheten och inte den vi alla dikterar för oss själva och tror på. Den är lättskriven och jag rekommenderar den verkligen.

http://thework.com/sites/thework/svenska/

Jag stressar mig genom att inte ta det lugnt och känna tillit och sen bara sätta mig och skriva. Jag tappar glädje och tron på mig själv för en stund men väljer sedan att ifrågasätta mina tankar och kommer ut på andra sidan utan att gräva ner mig. Enligt ovan bok så frågar jag mig själv "Är detta verkligen sant?" "Är verkligheten så som jag säger att den är?"

Tex, jag tänker för mig själv att jag inte vill sätta mig och skriva men samtidigt så stressar det mig något oerhört att känna och tänka så. Då frågar jag mig själv och jag verkligen inte vill skriva och när jag tänker på det viset så är det ju inte sanning för jag vill ju skriva. Om jag vänder på det, som är ett senare moment enligt Byron Katie, så blir det "Jag vill skriva" och då är det lättare att hitta glädjen och avlasta det jag projicerar på mig själv genom tankar som inte är sanna.

Tyvärr kan jag inte lägga upp bilder för datorn behöver uppdateras, blir ett projekt en annan dag för nu ska jag skriva för det är precis det jag vill just nu :)

Ha en underbar dag!

Namaste