Vi har äntligen, efter nästan fem år som ofrivilligt barnlösa, fått beskedet att vi ska bli föräldrar. Lyckan när testet vi gjorde hemma nyligen var positivt går inte att beskriva. Efter alla år, alla nederlag och dubbla känslor inför alla andra som blir gravida så är det äntligen vår tur.

Jag har gråtit och skrattat om varann och det är en underbar känsla att berätta för vänner som nästan reagerar starkare än vi gör. Att faktiskt vara gravid är jättekonstigt och helt fantastiskt samtidigt.

Emellanåt får jag nästan panik över att vi berättar för nära men att jag inte ska vara det, som om jag ljuger. Men graviditetstestet var positivt och det finns massor av symptom så jag lutar mig mot dom.

Min samo är en lycklig liten skit som är med och planerar och drömmer lika mycket som jag. Att vara två om detta är helt fantastiskt och det värmer mitt hjärta något oerhört att han är så beredd på detta som jag hela tiden vetat att han skulle vara. Ingen rädsla alls, bara glädje!

Och jag som skulle skriva färdigt boken på semestern. Skriva det sista, korra och sätta in i rätt ordning mm. Skrivandet har helt fallit åt sidan och jag märker på mig själv att jag hela tiden faller in i dagdrömmar, magen kallar. Det är helt okej och precis som det ska vara antar jag. Jag njuter så mycket jag bara kan!

Men för att kunna göra det jag vill framöver så behöver jag sätta fart, få saker gjorda. Jag har ju en idé på en roman nästan klar. Den ska finslipas och efterforskas innan det är dags för att börja skriva. Om jag vill leva ut det mitt hjärta drömmer om så finns det ingen annan som kan hjälpa mig, jag är helt ansvarig själv.

Back to work!

Namasté alla underbara

Dagen efter sammanbrottet inombords och det gnager fortfarande lite. Det är min högkänslighet som gör sig påmind och min mammas känslor som hon inte ens är medveten om lagras inom mig. Jag känner av och känner in vare sig jag vill eller ej. Det går inte att stoppa och det är först nu, 36 år gammal, som jag förstår vad det är jag känner. Det är först nu jag förstår att det inte är mina känslor utan alla andras. De dränerar mig ofta men kan också fylla mig med en oerhörd kärlek.

Det är nu jag vet varför jag låg vaken en hel natt som liten liten flicka, utom mig av oro för vad mina föräldrar skulle säga när de upptäckt att jag klippt av håret på min barbie. Nu förstår jag och det var inte mig det var fel på. Nu får jag svar på varför jag var så orolig.

Jag borde ha fått vara så trygg att jag hade kunnat gråta när jag vill och att det alltid fanns en famn att landa i. Mina föräldrar borde ha uppmärksammat min känslighet istället för att bara springa på och vara upptagna med sitt eget. De har varit fantastiska på många sätt men otryggheten inom mig börjar läkas först nu i vuxen ålder och tänk så många tankar, känslor och ångest jag hade sluppit om jag vetat och varit accepterad som jag är.

Inte ens nu när jag berättar hur jag känner så möts jag av förståelse, det tas inte in och är inte intressant. Det intressanta är hur "ball" man är och vilka saker man köpt. Och jag som har noll intresse i det.

Inom mig finns en fantastisk kärlek och jag kan se nyanser få ser. Mitt hjärta dansar av blommor i full prakt. Min mage pirrar av möten med människor och jag blir överväldigad av en bra sång. Mina ögon tåras av kärleken till mina vänner och jag ser lycka i små saker ingen annan noterar.

När jag förstår mig själv är det helt underbart att vara högkänslig och utan den är jag en annan person. Jag är bäst på att vara jag, du är bäst på att vara du. Låt det vara så och låt oss stötta varann istället för tvärtom. Låt oss se varandras styrkor och nyttja dem, låt oss skratta ihop och ta livet som det är. Låt oss leva livet genom glädje och lust, låt oss älska. Tillåt dig själv att känna den kärlek du har inom dig och ge den till andra. Se andra, hjälp andra. Var den person du är stolt över och gör mer av det du mår bra av.

Notera när du gör eller säger saker du inte kan stå för, stora som små, och gör dig själv till en bättre människa varje dag. Det är din skyldighet mot dig själv.

"Ingen är så utomordentligt perfekt att hon kan ta sig friheten att klandra en annan människa"

Citat Jag

Namasté

Som barn till 50-talister har jag genom åren blivit smärtsamt medveten om att kärlek är att göra saker för varann istället för att visa och säga det. Nu när jag är 36 börjar jag bli trött på det, jag vill bara bli älskad för den jag är villkorslöst.

Inom mig svallar känslorna och har alltid gjort, jag har alltid velat uttrycka mig genom närhet och kontakt men alltid fått kalla handen. Det har på något sätt aldrig varit ett problem förrän nu, även om det alltid har varit ett problem utan att jag haft vetskap om det.

Att aldrig få höra "Jag älskar dig" eller få vara den jag är i lugn och ro är stressande. Det är inte konstigt att jag sprungit och spungit, fallit i många mäns armar jag inte borde och dövat min ångest med alkohol. Det är först nu som jag är medveten och det är smärtsamt, det är nu när jag får villkorslös kärlek av min sambo som jag uppmärksammar vad jag gått miste om hela livet.

Det är av den anledningen som jag alltid har kallat mina vänner min familj och det är av samma anledning som min familj inte är så nära. Jag känner att mina föräldrar har misslyckats med att låta oss syskon vara kärleksfulla varelser där vi får uttrycka oss utifrån vad vi känner och tycker.

Istället för att bli lyssnade till får vi höra "Du ska inte tänka så mycket" och "Om du gräver i din barndom så mår du bara dåligt". Och jag som är högkänslig med närhet till tårar, ilska, glädje,kärlek och allt därmellan.

Men jag är trött på det, jag kräver att bli hörd, jag kräver att bli sedd och bekräftad. Det som händer är att krockar uppstår. Många familjära krockar där jag väljer att gå utanför linjerna mina föräldrar satt upp, de som är bekväma för dem men inte längre faller mig på läppen. Det blir konfrontationer som ofta slutar i bråk eller som i mitt fall, sura miner och jag känner mig kränkt. Men varje gång det händer så lovar jag mig själv att inte tillåta mitt känsloliv att bli kränkt igen. Det blir sura miner men jag kräver att bli lyssnad till.

Mina föräldrar ställer alltid upp när det kommer till praktiska saker, långa bilar eller annat materiellt, men för mig är det bullshit. Jag vill ha en varm famn att landa i som stryker mig över håret och säger att allt kommer att bli bra. Jag vill känna värme från en föräldrakropp som tar mig under sina beskyddande vingar och gör mig trygg. Jag har aldrig känt det!

...förrän nu av min sambo. Hos honom kan jag vara mig själv och han stannar trots det. Han älskar mig till och med trots att jag säger vad jag känner och tycker. Det är en människa som utmanat mig på alla sätt, ibland inte på så roliga sätt, men han har alltid stått vid min sida. Jag var den som sa "Jag älskar dig" först och det var så svårt för det är inte naturligt för mig att uttala samtidigt som det är det mest naturliga för mig att känna då jag har närhet till mina känslor. Min kille är den jag värderar och respekterar mest i hela världen, mycket för att han har visat vad verklig respekt för en person är och det kan jag stå bakom sju dagar i veckan.

Att kräva kärlek brukar börja inifrån. När jag har kärlek att ge så är jag redo att ta emot. Har man ingen kärlek inom sig eller är oförmögen att visa kärlek så får man också kärlek därefter.

Så tillbaka till Generation Baby (50-talister) som ofta sätter sig själva i första rum och sedan frågar sig varför deras barn inte bjuder in. Jag identifierar era brister men accepterar dem inte. Ni har säkert tagit er mil ifrån hur era föräldrar visade er kärlek men det är inte bra nog,jag vill ha villkorslös kärlek oberoende av era brister.

Namasté