Jag har precis insett att jag varit stressmissbrukare! Om jag rannsakar mig själv så har jag varit det sen jag var liten, långt upp i tonåren som kulminerade i en kraftig utmattningsdepression när jag var 31 år.

Jag har alltid gått fort, rört mig i hög hastighet och blivit irriterad på alla som var i vägen för mig. Jag kunde absolut inte cykla sakta, det stressade mig och hellre kom jag fram till mitt mål svettig och stressad. Jag visste inte då att det var att missbruka stress!

I gymnasiet tog jag alltid sista möjliga bussen till skolan och var sedan utom mig av oro för att komma försent när bussen nästan varje dag alltid försenades på grund av trafiken. Åh jag kan känna paniken inom mig när jag inser att jag inte hinner i tid. Jag är lärd under hårda förhållande att man alltid kommer i tid och det krockade ju fullständigt med mina behov av kickar av stresshormonet kortisol. Fan vad ledsen jag blir! Jag var en slav under min egen uppfostran!

I vuxen ålder växte egot till enorma proportioner och krävde inte bara kickar som stressen gav utan även att jag hela tiden skulle lyckas bra och vara i framkant. Jag skulle vara bäst i skolan även om jag satt och grät över böckerna. Samtidigt tränade jag hårt hårt hårt varje dag. Träningen blev destruktiv, som så mycket annat i mitt liv, och jag kunde inte heller balansera träning - sömn - mat - återhämtning. Allt jag gjorde dränerade mig fullständigt.

När jag sedan startade flertalet verksamheter under bara några år sa det till slut stopp. En dag ville jag bara inte längre och jag kände en sån stark känsla av lättnad när jag tänkte att jag ville frontalkrocka med en lastbil för att slippa allt.

Jag ville egentligen inte dö men jag orkade inte längre leva, jag orkade inte längre vara jag. Det handlade bara om mig och det fanns inga tankar på nära och kära, jag ville bara slippa allt!

När jag sen kom tillbaka i tanken så blev jag såklart rädd och sökte hjälp redan samma dag! Det fantastiska med mig är att jag inte finner prestige i sådant utan kom till läkare dagen efter och psykolog inom en vecka tack vare en privat sjukvårdsförsäkring jag tecknat strax innan (Ibland finns det en gud trots allt).

Det är en lång väg tillbaka. Nu till sommaren är det fem år sedan det hände och jag har bara precis börjat min riktiga återhämtning och vägen mot att verkligen välja det som är bra för mig (varje dag) och direkt tacka nej till det som är dåligt.

Observera att jag direkt efter min kollaps började att ändra mitt beteende och eftersom det sträcker sig tillbaka till det att jag var liten och allt jag lärt mig så tar det tid. Till exempel slutade jag med att ta på mig bältet och starta bilen samtidigt och att alltid sova på beslut innan jag bestämmer mig. Jag ger mig själv tid och låter saker ta tid. Jag uppmärksammar mig på de minsta saker i vardagen och försöker att välja glädje. Det är bland annat inte längre så viktigt att saker ska gå fort.

Det tar tid att förstå sig själv och efter att ha levt hela livet i tron om att jag är någon annan så får jag helt enkelt ge mig själv tid! Idag är jag så oerhört glad över att vara jag, jag älskar mig! Jag är också glad över att jag kollapsade för nu har jag chansen att leva som jag och inte som någon annan.

Det är lurigt det där med vad stressen gör med oss för vi lyssnar inte på kroppen utan drivs av vårt ego och uppfattningen om vad vi tror om oss själva, framförallt i relation med andra. Andra kan vara familjemedlemmar, arbetskamrater eller vänner. Har vi bestämt oss för att ha en viss personlighet så har vi det. Har vi bestämt oss för att lyckas med vårt arbete även om vi får andra att må dåligt på vägen så lyckas vi med vårt arbete. Vad vi än bestämmer oss för lyckas vi med, i hopp om att någon beundrar det vi åstadkommer. Tyvärr drivs vi inte av kärleken till oss själva utan till vad som förväntas av oss.

Även nu när jag skriver detta så kan mitt ego jubla över vissa meningar som mitt ego tycker är bra skrivet. Mitt ego klappar sig själv på axeln och hävdar sin storhet. Men jag är medveten om mitt ego och uppmärksammar det utan att ge det en klapp på axeln. Jag är inte mitt ego!

Hur ska vi kunna lyssna på kroppen när vi inte har en aning om vilka signaler den sänder ut. Skolan lär inte ut att lita på magkänslan, hur det känns i kroppen när stresshormon utsöndras under en längre period negativ stress och vi får aldrig lära oss om sunda relationer. Vi försvinner i mätbara resultat. Skolan utgår från att stöpa alla i samma form och inte från att varje individ är unik med olika förutsättningar. Tänk om vi hade gett barn chansen att vara unika och få lov att berätta varje dag hur de mår och känner. Tänk om fler hade tagit sig tid att lyssna!

Jag har inga barn, antagligen på grund av stress, men hoppas att min kropp snart är ett bra bo för en liten bebis att växa och må bra i. Det är smärtsamt att inse att jag har gjort mig själv barnlös. Så många tårar... Hur ska en bebis kunna bo i min kropp när jag själv inte ville vara i den?

Nu är jag trött och utmattad, orden som formats ovan har tagit min energi men de är nödvändiga. Jag ska meditera nu och ikväll ska jag på Satsang. Satsang är (rätta mig om jag har fel) en sorts föreläsning om meditation och ikväll är ämnet EGOT och hur man blir mer uppmärksam på det. Jag vill verkligen dit! :)

Det finns inte så mycket information om stressberoende/missbruk men det som fick upp mina ögon för det var http://www.mindbodygreen.com/0-9527/10-signs-you-have-way-too-much-cortisol.html

Även denna länken är bra http://www.mindbodygreen.com/0-16840/5-signs-youre-addicted-to-stress.html

http://www.wellnessguide.se/Nyheter/kan-man-vara-stressberoende

http://www.ehdin.com/?id=1032

http://www.expressen.se/halsoliv/sa-vet-du-om-du-ar-en-stressmissbrukare/

Detta är positivt http://www.mindbodygreen.com/0-16805/10-things-to-remember-if-you-want-to-make-lasting-positive-change.html?utm_campaign=recommendation&utm_medium=interfeaturetop&utm_source=feature

Jag tackar mig själv för att jag orkade skriva detta! Namaste

  Det lilla i livet