I morse vaknade jag efter en god natts sömn med hundra tusen ångesttankar, jag blev påmind om alla saker jag inte tagit tag i och fick inte bort dem. Det gick under huden på mig och jag försökte tänka positivt och att jag ska ta tag i dom.

Sen gick jag ner och slog på Nyhetsmorgon och där sitter Timo Räisänen och berättar om sitt möte med en flicka i Bangladesh genom SOS Barnbyar som tvingats in i sexindustrin och hon berättade ingående om hur hon blivit våldtagen i dagar tills hon gick med på att jobba som prostituerad. Hon jobbar på en bordell som är som en stad, 7000 personer (kvinnor antar jag) bor där.

Denna fantastiska flicka kunde till och med le, hon orkade berätta om saker hon blivit utsatt för efter att hon kidnappats efter ett arbetspass på en fabrik. Och då skäms jag, jag skäms för att jag sitter här i min trygga soffa efter en trygg natt i min sköna säng och har ångest över att jag inte ringt bilmekanikern eller skrivit en liten rapport som hänger över mig.

Hur kan jag ens tvivla på mina möjligheter att leva ett liv jag vill leva, ett liv som bryter mot alla svenska normer? Fy fan vad jag har det bra och hur kan jag glömma? Ändå tackar jag varje dag för allt jag har, jag tackar för en god natts sömn men jag kan inte se mig själv från ett avstånd nog för att förstå hur bra jag har det.

Jag har alla möjligheter till allt jag vill och jag ska göra det för flickan jag såg, om jag ens har ett uns av hennes styrka så kan jag flytta berg. Hon gör mig ödmjuk för oavsett hur ödmjuk jag trodde att jag är så har jag lång väg kvar för att kunna ta emot allt som ges mig, jag ser inte det än.

Så jag sitter kvar här i min trygga soffa och känner in ödmjukheten och för att ha kraft nog att lyfta på en eller annan sten under dagen!